Hvad skall du väl derute
Der allt är kamp och strid,
Hvad, skall du tanklös offra
Ditt hjertas blida frid?
Så sjöng i hemmets lunder
En fågel ljuft sin sång,
Men åt det öppna lifvet
Fritt ställde jag min gång.
Jag såg på barndomslandet
Tillbaks, och gret en tår:
Jag vet, jag vet, att minnet
Af er dock ej förgår.
Jag vet, jag vet, att fjerran
I lifvets strida ström
J för min ande sväfven,
Som en fantastisk dröm.
Att der j gjuten minne
Och sällhet i min själ,
Du ljufva nejd med blommor
Och frid och ro — farväl!
Det fins derute något,
Som högre manar mig,
Dit, till det helga målet,
Jag ställa vill min stig.
Det är en glans, som högre
Än fridens stjerna ler,
Det är ett ljus, som lofvar
Mig vida, vida mer.
Det är en lust och glädje
Att blöda, om man kan,
Det är en herrlig frihet
Att strida, som en man.
Dit vill jag ut, att blöda,
Att strida utan rast,
Dit vill jag ut, att modig
Stå stolt mitt ödes kast.
Den skönsta ros som finnes,
Den skönsta blomma — lyss!
Det är den bleka rosen
På kind vid dödens kyss.