Sen vissnade den lilla,
Hon vissnade och dog,
Och anden friad vorden
Till ljusa rymder drog.
Men liljorne i nejden,
Der vida rundt omkring,
Som af sin systers känsla
Förstodo ingenting.
De skälfde utaf afund
Då hon var glad och säll
Och logo skadelystne
Vid lyckans kulna qväll.
De logo åt den arma
Och smädade dess namn;
Så kom det vackra namnet
Vanställdt i minnets famn.
Men, i nutidens liljor,
I kännen henne väl,
I älsken hennes minne
Och hennes veka själ.
I hafven säkert alla
Den blyga liljan kär
Dess namn är vekt och vackert
Louise la Valliere.
CHOK.
Uppstig en fenix lik och le
Uti din rensta glans
Du undanskymda nattviol
Uti historiens krans.
Ej smädas af ett ytligt folk
Dett vackra minne mer,
Se verlden, som har gått framåt,
Åt hvarje fördom ler.
Det sanna är det rätta nu
Och du var god och sann,
Der i ditt hjerta varmt och högt
En helig låga brann.