Jag vill för verlden, som var ful
Och trång, och snärjd i lagar,
Uppställa käckt en dyster bild
Af dina sorgedagar.
Och verlden skall med blygsel se
Att den har kränkt ditt hjerta
Då skoningslöst den lemnat dig
Åt denna toma smärta.
Åt denna ångerkänslans brand,
Som öder dina vårar,
Åt dessa nätter utaf qval
Och dessa bittra tårar.
Du är en qvinna ren och skär,
Så skär som hvilken annan,
Du bär ju blygselns vackra glans
Uppå den bleka pannan.
Och knoppas dina kinder blott
Igen i rosor röda
Då skall det rensta oskuldssken
I dessa rosor glöda.
Kom, kom, hvart löje vakne opp
Igen på rosenmunnen,
Och du skall se att ingen fröjd
Än är för dig försvunnen.
Att lika rätt du äger än
Till dans på lifvets bana
Och att du lugn kan följa med
Vid dina systrars fana.
Än kan uti ditt hjertas våg
Mång' ynglings dröm sig spegla,
Än kan på hvita vingar du
I lifvets rymder segla.
Kom ut, kom ut, en kyss åt mig
För det jag gladt dig väckte!
Det var en dröm, en dyster dröm,
Som några stunder räckte.
Se nu är morgon, nu är ljus
Och menskligheten andas,
Fördomar falla, lagar bryts
Och lyckans dagar randas.