Och vänligt föll dess vackra sken
På Italines kind.
Hon var i natten ej allen,
Allen med storm och vind.
En himlasyster hört dess bön,
En liten stjerna underskön.
Jag bringar dig en helsning varm,
Jag hört den, der jag gick.
Den kom utur en dödmans barm,
Utur en brusten blick:
Det var din älskling som jag såg,
Högt höjd på hafvets vreda våg.
Han såg mig och han ropte matt:
O hulda himlavän,
Framför till henne, du, i natt
Min sista helsning än!
Och vågen skjönk, han skjönk med den
I dödens famn din trogna vän.
Och stjernan log sitt löje klart
Till tröst for systerns ve;
Det blef så tyst, så underbart,
Och stormen tystnade;
Och molnen svunno. Himlens ljus,
De logo ned på jordens grus.
Hvem såg i natten flickans bild,
Liftom och utan ljud,
Så undergifven och så mild,
En enka såsom brud?
Ett löje sågs blott skyggt och matt,
Och stjernan nickade: Godnatt.
Den sköna bilden.
O, kunde jag mig smyga
Intill ditt läger nu,
Och se dig vackert hvila
I drömmens sköte ljuf.
Jag ville flägta myggan
Ifrån din friska kind,
Jag ville öppna fenstret
För doftrik morgonvind.
Din barm är lugn och ljuflig
En drömomgjuten vår. —
Säg, hvilka drömmar tecknat
Der sina blomsterspår?
O, drömmer du om rosors
Om liljors klara kalk?
O, drömmer du om annat
Kanske, du lilla skalk?