Hvar ser du stjernor
Leende nicka,
Hvar hör du elfvors
Glädtiga chor?
Jag ser ej stjernors
Tindrande ljusning,
Jag ser ej elfvors
Sprittande dans.
Jag ser ej verldar,
Fulla af tjusning,
Hväfva för Jorden
En bröllopskrans!
— — — — — — — — — —
Leende Minnen.
Väl reste jag från dig, min vän,
Långt bort det var ej roligt,
Det var mig i ditt grannskap så
Oändeligt förtroligt,
Hvar tanke, som jag tänkte der,
Fick ton och form och lif,
Och blickarne, som vexlades,
Hvad ljufligt tidsfördrif!
Farväl, jag sade, glöm ej mig,
Jag vill dig trogen minnas,
Det kan i vida verlden ej
En sådan flicka finnas,
Och bort jag gick med sorgsen håg:
Nu blir det sorg utaf,
Nu bädda hjertats blommor visst
Sig tynande en graf.
O fjerran nejd, min blommas bo,
Det fins dock andra länder!
O ljufva brud, som fjerran är,
En helsnlng dig jag sänder.
Sörj ej, att jag ej roligt har,
Jag trifs här väl ändå,
Här fins så mången ljuflig ros,
Men en står främst ändå.
Jag är ej sorgsen, nej minsann,
Som förr mitt hjerta leker,
Och mången vacker flicka skälmskt
Till löje mig beveker.
Och mången blick jag mött, min vän,
Som sade, Gud vet hvad,
Sörj ej, min brud, fast fjerran du,
Jag är ändå rätt glad.
Du är ej här — men hon är här,
Det skall jag sen förtälja,
Hon och så mången annan än,
Jag kan ju riktigt välja;
Och är ej hvar och en så öm
Och god som du, min brud,
Jag gör mitt bästa, att dem få
Dertill — det vete Gud!
Stig sakta, sakta.