Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt Ryssland — och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke heller så lätt gå tillbaka, ty — men låtom oss tiga om den saken.
Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor, som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar. Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.
Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i verket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda, och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och treflig ut.
"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?"
"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den unge mannen helsade höfligt.
"Kunde jag få följa med er ditöfver?"
"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det."
"Kan jag då få råka honom?" sporde jag.
"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter der på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter Falkens Erik och rår om skutan här."
Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i "gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han tycktes mig se ut som en skutskeppare.