"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början."
"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en talande blick på sin följeslagare.
Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid sängen.
Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade, trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen. Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bättre så, än emot den hårda halmen", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart sofvo båda.
Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt. "Tyst", hviskade gumman, "låt de stackars menniskorna sofva. De äro så fina och vackra."
Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln. Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde en butelj rom på bordet.
"Det kan duga i detta herrans väder, svåger", sade hon och räckte flaskan åt skjutsbonden.
Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.
"Hör på", sporde omsider värden sakta den andre, "har du intet nytt frän Petersburg att förtälja?"
"Något har jag allt, och icke så litet ändå."