De hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans förlofvade land, Sverige.
Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd, var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse darrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt kroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda. Äfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han också.
* * * * *
Den vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor vaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör, och började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin skrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han för sig sjelf.
Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.
"Duschinka (min själ), sofver du än?"
"Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar.
"Då måste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in.
Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.
"Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars morgonrodnad?"