"Nå säg mig", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum, konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?"
"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist."
"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, — "och är passet i ordning, hä?" — "Passet?" frågade jag, "nej ett sådant har jag i sanning glömt att lösa — behöfs det då nödvändigt?"
"Jaså!" inföll öbon, "är herrn en sådan en igen — det kunde jag just gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland."
Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag drack honom till, sade jag: "Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i land utan pass."
"Jaa, men risken — —"
"Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?"
"Jag tycker", svarade Erik, "att man likaväl kan gå i land vid
Hammarudda, som vid Eckerö."
"Jag förstår — och kaffesäckarne dernere i kabyssen", invände jag, "de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö tullstation?"
"Perkele, sa' finnfan!" utropade Falkens Erik, "dem hade jag glömt.
Nå, herrn sqvallrar visst icke?"