Mina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i mitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat mig med skrytsamma historier om huru "fransmännen år 1812 fröso ihjäl i Ryssland". Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under för det "heliga" Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga kommunikationer. — Ur den kantin, min näpna "panna" på hotel de Saxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än i Ryssland, "der ju intet kunde fås", framtog jag nu en halfbutelj kognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var bra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig, tände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra timmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan jag omöjligen begripa — de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo de snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde presten och Minin pladdra hela tiden.

Ändtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var det kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket "vargaväder", till och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades voro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra hästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy åtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen åter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt åter hos mig. Han tyckte icke vara belåten med sin vistelse derinne, ty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande glädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen.

Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla sårande deri att två unga flickor "vågade vara muntra i närvaro af en arkierej." Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag, jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den "ortodoxa" kyrkans presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar — men derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom — —

Vagnen stannade, min tankegång äfbröts också. "Isvolte, stantzia!" (om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i stationshuset.

O, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den frusne resandens, som under sin vinterliga färd med ljufva aningar om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i ett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss. I sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta "må f—n ta' alla ryska gästgifverier!" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den väldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god lust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med högtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans, så godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade likväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats. Då jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats, utropade han förargad: "ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog galen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tre af mina döttrar förut till dess de miste förståndet — och den här skall väl gå samma väg!" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.]

Till och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga flickan att taga plats emellan de båda schvveitziskorna som med ett visst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg.

Sjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af rusiga ryssar, snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif på platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig ehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll fortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet, Vid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro öfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från denna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full gång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett ända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det oaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag förklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot opponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att åtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets sätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar framför andra klassens resårsoffor, och att ju han gerna kunde ha en annan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det "sällskapet icke skulle åtskiljas" jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego alltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje klassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett alnshögt skrank skilda "kupeer", hvilka sistnämnda dock hvar för sig ha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som alla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé inpacka flera passagerare.

Dessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa för vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars uppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de redan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten i sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska handtverksgesäller m.m. samt några israelitiska krämare. Af de sistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem befann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man.

"Ser ni", berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande ung man sin kamrat, "den der galgfågeln derborta; han har efter att ha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig in i kupeen utan biljett. Jag känner honom; det är en entreprenör, som nyligen med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp af 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till en gratisplats."

Det sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk scen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande konduktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade, slutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till ryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en af hans reskamrater erlade för honom.