[Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk grund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den intressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade "namnlöse", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai offentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt riktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant historiska personligheter.]

1.

Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar belyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra Finland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajoki-åns höga stränder. Naken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska sidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig helsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var inhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en ännu mera frånstötande karakter.

Den frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid gränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande verld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så tro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som talade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om hvilken vår berättelse handlar.

Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda året 1825, då kejsar Alexander, "den välsignade", som det ryska folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och idétom militärregering. — Men skulle vi låta våra tankar dröja vid detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte smeka läsarens vekare känslor.

Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra gränstrakten.

I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde synbarligen de så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring sig. Ett glädtigt utrop: "Gudskelof åter hemma", undföll hennes läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet "förlofvadt land"', vi möttes nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd af skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den vackra resenärens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna tysta vildmark af snö och köld.

Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen galopperandet af talrika hästar. Förskräckt vände sig körsvennen om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför de framtill anbragta glasfönstren. Det var en så kallad "vosock". Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar och brokiga drägter utvisade att de voro militärer.

"Kosacker!" utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt, var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande kosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten, ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man. Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke. Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan, som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla läderförhängena.

Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden, och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid riddaren och hans följe försvunna.