Det var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa att hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg.
Hans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår inre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst:
"Tyrann eller frihet."
"Stig in sakta", ljöd nu svaret, "presidenten har redan börjat."
I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer, hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det dystra rummet.
"Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?" ljöd ordförandens röst från ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande ogerna ha framställt sin fråga.
"Ja!" ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande votum: "att äfven för honom rätta tidpunkten var inne." — Det var första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella "mission" såsom Rysslands "sjelfherskare."
"Konstitutionel monarki?" sporde presidenten vidare med något vibrerande stämma samt tillade:
"Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina röster. Sekreterare, ropa upp numrorna."
En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på något nummer åt sin följeslagare.