"Jag får ju icke se honom."
"Men huru för du maten till honom?"
"Genom gluggen", blef det nedslående svaret.
"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?"
"Jaså, du är uppe, nå det var bra", ljöd tant Agnetas röst i dörren, "då får väl Hugo stiga in?"
Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.
O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?
Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara fåfänga.
Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för honom i Lydias hjerta.
"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!"