Då — så sägs det — blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i ansigtet och han utropade tvärt: "Huru känner du Alexej?"
"Jag är hans fångvaktares dotter", sade Lydia och böjde knä för den man, för hvars vink jorden då darrade.
Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och bad henne stiga upp.
"Mitt barn", sade kejsaren, "du känner ju ej den, för hvilken du begär nåd?"
Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå — de lyddes alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt kort:
"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år."
Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som
Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet
Holyroods terrass.
Nikolaus var en handlingens man.
"Han är fri", sade kejsaren, "men kom ihåg, min fröken, att ni nu framdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant med er, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att tiga… ni vet… så må han gå fritt omkring inom den stads murar der ni bor… nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg… han skall tiga… och ni jemväl… Speransky! kom hit!" ropade den mäktige mannen högt.
Och fram skyndade en smallifvad adjutant.