Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af honom och andra insamlade upplysningar till vår disposition.

72

II.

Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en efter annan:

»Alla han I burskap vunnit
På det vittra Helikon.—
Du, hvars eld så ojemnt brunnit,
Nalkas, Lasse Johansson!
Kom, att bland din samtids lärde
Ett berömligt ställe få,
Fast du skaldeådran närde
Minst ur Aganippens å!
När du dina gudar prisar,
Fröjas nåd och Bacchi saft,
En Anakreon knappt spisar
Mot din liflighet och kraft.
När din sorg, din kärlek råder,
När dig sjelf du sjelf är lik,
Flödar en poetisk åder
I en grafskrift om en Strijk.
Några fler de tecken bära:
»Syndarns bot» och »Möjors pligt».
Såleds röjas kunskap, lära,
Språk och bildning i en dikt.
Men du kan bland skalder finna
Ej det främsta rum med skäl
Eller bästa kransen vinna,
Ty du sjöng så sällan väl.»

Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons 73 samling finnes Lucidor ej upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren, tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka några af ’Helicons blomster’ och sätta i min samling. Men jag lärer behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat ur Runii ’Dudaim’.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så: »Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift

»Carmen reprehendite, quod non
Multa dies et multa litura coercuit atque
Perfectum decies non castigavit ad unguem»,

och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar. Förutom dem, som han—så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var—ej gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert afsticker från de gamles mönster.—Ej heller kunna hans allt för slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere ouppodlad.—Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller skaldekonstens fordringar.—Den som besinnat huru svårt det är att uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i 74 rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid pokalen.»

De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin höjd »Kom’, säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger, som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.—Likväl saknade han ej helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna, tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på svenska kunna hos honom 75 uppletas som de utländska, hvilka vunnit granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme, skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare, att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån, som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren, hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval», men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri, och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra högtidligheter.—Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande 76 poesi, utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han, skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.