| »Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet | |
| Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet. | |
| Vij varda allesammans, arm ock rijke, | |
| Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an’n lijke.» |
En gång skrifver han:
| »Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör» |
och
| »Hur ovist—vist alt dör.» |
På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för örat:—
| »O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig, | |
| O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig, | |
| O, frija Hymens band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc. |
Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn», »hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt», ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.
Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: fog- ok lagar (= fogar och lagar), vij vill- ok valla här, lättie- ok kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat (= när täckhet med skönhet blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika: styrck-frögdar (= styrker, fröjdar), lillj- nelk- ok rosor (= liljor, nelker och rosor). Lägg härtill morgon’n i bestämd artikel. På lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: föllian (= följa honom), sih’na (= se henne), hanna (= han henne), går’e (= går det). Då man skref ledo taf, bevisar det att man ännu ej lärt sig den rätta förkortningen och 94 erfor ett onödigt behof att undvika hiatus. Att man stundom läser ohl (= ord), håhl (= hård), diuft eller diupt m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet, men dö (= död), luta (= lutad), husä (= huset) äro större friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ- eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter oss i den senare satsen. Verbet är uteslöt man merendels som i latinet. Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade folks läppar, såsom: han laga väl i presens konjunktivus, hur’et plä gå till, fast I brinna. Men hvad skall man säga om sådana inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: I som sörien I lär eller Til I kommen ok få? Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet osäkra: Våg heter i pluralis än vågar, än vågor, likaledes skattar och skatter, thenne qvinna, thenna man o. s. v. I afseende på skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att skillnaden mellan artikeln en och räkneordet een ej var så tydligt utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan man få se med, mäd, mädh, tåhr, tors, tårss i presens af verbum töras, mehr och meer förekommande i samma versrad. Ett ord hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det är möjligt att hitta på: segger, seger, säyer, säier, säger. Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk. Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln full, fuller, fulla), andra hafva långt från hufvudstaden och den allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så interjektionen throm, thromme, hvilken den som skrifver detta kan minnas sig hafva hört af sina oldfäder 95 från roslagstrakten, och partikeln. lell, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.