115

De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna. Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det, med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom denna genre.

Början är sant patetisk:

»Hijt, iordemaskar, hijt! Här kunn’ I rättlig lära,
Hur fåfängt all ting är, gods, högheet, fägring, ähra.
I, som falsk-lysand’ skijn, som sminkte lykans prakt,
Ok hvad som dårars hug plä kitla, haa i akt,
Hijt, säger iag, hijt, hijt! Gran-skåden denna båren
Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren
Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm
Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram
I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen
Ok med olustig lust the glade sorger lijsen,
Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö
Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!»

Endast ett består, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? »Als intet.» Hvar äro nu t. ex. Babels mur, Rhodos’ rese, Pharos torn? »Längstlijfvede Phœnix sielff är (om han är) ey frij». Huru vill då menniskan, »tu mullsäk, maskemaat», undgå förgängelsen? Intet kan frälsa henne, hvarken »all apthekens hälso-maat», mumie-balsamering eller Molukkernas kryddor. Så måste äfven hon, flickan, hvars beröm nu följer, betala sin tribut åt benrangelsmannen:—

»Tänk, öfver-tänk, betänk! The ögon, som så täkka
Mäd sit kysk-klara skijn kund’ Venus-stiernan släkka 116
Ok trossa solen siälf, är uthan något liuus
Ok liggia uthan skijn i dödens mörka huus.
The öron, them så kiärt Guds helga ord at höra,
Är hörsel-löös’ ok vet’ ey, hvad nu maskar giöra.
The läppar aff corall, aff roser ok rubin
Är döö-blåt öfverklädd’ ok hafva mist sit skijn.
Then snabba hand, som förr med Pallas kunde kämpa
Ok i hand-konstig värk Arachnens klookheet dämpa,
Är stälnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall,
För mehr än marmor hvijt, nu meer än marmor kall.
The fötter, som så vijgt then trånga dygd-stijg trådde
Ok genom olyks-törn ok tistel cronan nådde,
Nu the i döden ey mehr någon krafft förmå,
Måst til sit hvijlorum med andras fötter gå.»

Sedan följa fyra utmärkta förmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi anföra de två första som prof:

»Menniskia, tänck hvem tu äst!
Inte ok een blotter gäst.
Är thet tå ey under,
At tu vilt så fåfängt troo,
Thet tu ävigt här kan boo,
Som döör alla stunder?
Haar tu för tit ögne-måhl
Högheet, makt ok svijkfult pråhl,
Tänk, at alt är inte!
Förty döden, som tig taer
Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr.
Gillar inte mynte.»

Slutligen anslås en lenare tonart på strängaspelet. Vi citera de sista raderna: —

»Begråten thenna värden!
Rättferdigheetens sool lys henne, vij haa flärden.
Hoon är frij, trälar vij. Vij ligge, ok hoon står.
Oss brenner sool ok kiöld, hoon haer en ävig våhr.
Vij stå ännu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit.
Vij släpe syndens ook, ok hoon hae’r hvijlo funnit.
Hoon leer i himmelsk frögd, vij gråta här vår nöd.
Hoon lifver äfvig säll, vij vänta än vår död.»