Dernäst omtalas giljarens omak att visa sig för sin älskarinna i ett så fördelaktigt yttre som möjligt.

»Att haga[16] jungfrun väl, måst’ han ha giljekläder:
Hårlufva[17], bäfverhatt, derpå en brokig fjäder,
Som han på hufv’et bär och ligger tidt[18] på strå;
Se’n à-la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19]
Samt andra färger mer, rynkskjortor, lingarärmar[20]
Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj’st med härmar 22
Allt utländskt lapperi. Är icke det stor sorg,
När som en fattig pilt ej sådant får på borg
Och likväl prunka vill? — — — —
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — Hvad kosta marknadsgåfvor,
Hvad bindbref, spela grönt[21]? Tidt är en giljar’s håfvor
Knappt, knappt fem fyrkar värd, lel[22] måst’ han spela kort;
— — — — — — — — — — — —
Han måst’ af höflighet ju låta jungfrun vinna....
Hvad kosta nyår, jul och slikt? — — — —
— — — — — — — — — — — —
(Jag spelar, fast man ej vill höra sanningsgigan.)
Den jungfruns ynn’st vill ha, han lage väl med pigan
Och mute henne bra, så bär hon brefven fram!
Skull’ posten ej ha lön, det vore nästan skam.»

Men trots allt detta får han ofta bara »kalfskinn» (korgen) för sitt besvär. Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden. Han tänkte dö af gift, men då han tog det i munnen, smakade det så illa, att han spottade ut det igen; derpå grep han till repet, för att hänga sig, men då kom han på den tanken, att han skulle dela samma dödssätt som tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lång svärdsklinga mot sitt bröst, men då blef han rädd att hon skulle springa i stycken och sade:

»’Jag har ej slik igen’;
Hängd’ henne så sin kos och lefver alltså än.»

Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning på äkta ståndets lycka efter alla vedermödor; den börjar med samma ord som det förra giljareqvalet till brudgummens broder:

»O, säll, o, trefaldt säll den, som sig väl kan skilja
Från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja!
Säll är den, som en gång har lagt sitt segel ner
Och fört i önskad hamn sin båt. Densamme ler 23
Åt andras sorglig’ suck och höfver ej mer räddas
För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
I Astrilds svanblöt’[23] dun och sofver utan sorg
Uti sin kär’stas famn som Astrilds säkra borg.
O outtalig lust, o gamman obeskriflig,
O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig,
O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag!
Att skrifva mer om dig är pennan min för svag.
— — — — — — — — — — — —
Men dygdfullkomna fru’r, I himmelssköna fröken,
I ljufsta jungfrufolk, som dygd och skönhet öken!
Jag lägger denna skrift som eder ring’ste träl
Till edra fötter ner och bjuder så farväl.»

Härtill är fogad en nätt gåta på fransyska till damerna, på ett långt mera hyfsadt språk än eljest Lars Johansson är van att använda i sina gåtor. Den handlar om kyssen:

»L’amour m’a engendré, les sujets de la terre
Les plus beaux enfanté dans une douce guerre.
On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher,
Mais bien ouir, encor mieux l’on me peut gouter.
— — — — — — — — — — — —
Je ne vis qu’un moment, car en naissant je meurs,
Et n’ayant point de coeur, j’ai pour tombeau le coeur.
— — — — — — — — — — — —
Pour mon enfantement mon corps n’est pas de l’air,
Je tonne doucement passant comme un éclair.
Je ne saurais jamais être donné à personne,
Sans que lui qui me prend en même temps me donne.
Les belles qui sauront cette énigme expliquer
Auront à leur plaisir mille et mille baisers.»

Vi se således, att med anledning af detta bröllop ett sjelfständigt poem höll på att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera värdt än de tio riksdaler, hvartill det förra uppskattades.

24