Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska.
Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka!
Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord — och meningarna begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade hon skanderat hela tre sånger — pappa skulle bara veta!
Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten — nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar — tills boken var glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills — ja, kanske hela tiden — stått.
Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den fick så gärna bli liggande, där den låg.
Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart, rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle göra av händerna.
Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De skiftande bruna ögonen — ett arv efter farfar, sades det — det enda vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.
Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd — gömd som ett samvetsagg — under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig.
Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor. Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn, stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men allra värst var det med dem, som höllo varandra kära …
Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern.