Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång fram i tiden kanhända skulle heta sanning.
Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull råkat vilse bland underliga medmänniskor.
Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna — besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot, sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och häktor — men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi, så hastigt hon kunde.
Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska eller spännande.
Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här.
Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat, lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet.
Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken.
Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde ännu rädda henne.