— Sjutton hakar, kom det utan styrka.
— Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider hunnit även hennes. — Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha nog med en krigsman i huset!
Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till sjukkammaren.
Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och muttrade för sig själv.
— Här får Ola huggedräng ett vackert göra — om han skall reparera efter alla mina döttrar —
Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att höra ett ljus flämta.
Även pappa teg äntligen; först svepte han den samlade flocken i en enda halvskum blick.
— Nå, tack och lov — och Gud välsigne, mumlade han, hes av rörelse, — Gud välsigne — det svaga hjärtat! Som ändå har — burit — hela huset!
Han sänkte huvudet i händerna som till bön.
— Nanna, tonade en öm och melodisk röst inne från den sjukas rum — tonade mitt emällan sång och viskning.