I.
Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg; men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning.
I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet, nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och knyta prästkragen på pappa kyrkoherden — vilket faster Jeanette, som för alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten.
Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet.
— Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från lägertiden, — blir du då aldrig färdig, sjåpagås?
— Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, — pappa får väl ge sig till tåls, tills jag hinner —!
— Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på halsen och en stampning för vart ord, — hinner — hinner — du med din senfärdighet! Hinner — du är ett syndakors på jorden!
Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.
Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna, muttra och gnola för sig själv.