Anders tog ett ämbar och hjälpte Maja att bära vatten.
»Har han skvallrat?»
»Vem? — Inge? — Gud tröste dej, Anders, om du varit elak mot honom.»
Anders tyckte inte det var lönt att bekänna i onödan. Han satte ned ämbaret och smög sig tyst därifrån.
På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle, att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet. Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.
Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge och sprang sin väg.
Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i fånget på Maja.
»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»
Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.