»Nå ja», tänkte Maja, »det ä’ bra, så länge han bara tar syster sin i försvar.»
Men värre var det, när han målat Dyviksgummans vita ko med limfärg, så att hon blev rödbrokig.
»Vad kan det vara för främmande kritter, som envisas följa med våra?» gnällde gumman.
Anders låg på lur med Norruddsdrängen och såg henne köra bort djuret gång på gång, innan hon äntligen kom underfund med, att det var hennes egen ko.
Det förstås, att Maja förmanade honom, men han sa’, att Inge inte visste en smul om’et och inte skulle få veta’t heller. »För det passar sig inte för honom, var det likt det», tillfogade han. »Men i alla fall var det rätt åt gumman, för hon ä’ en riktig skvallerkäring.»
Ja, vad skulle man göra med en så förstockad pojke? Maja var tills vidare nöjd med det inflytande, hon fått över honom. Det kunde alltid vara förmånligt att ha reda på, vad han hade för sig.
En kväll kom Anders med viktig min till Maja.
»Nu har vi tagit tag igen, Inge och jag.» — Maja hade redan kommit underfund med hur det gått till vid deras första möte. — »Vi brottades så, och Inge var så stark, och jag höll på att aldrig få ikull honom.»
»Han bara gör sej till», sa’ Inge. »Han kan lägga mej när som helst.»
»Det va’ en evig lögn —»