»Förlåta honom!» Hon skakade på huvudet. »Vad bryr han sej om min förlåtelse? — Om jag inte hållit av honom så. — Men att resa bort från hustru och barnet, som väntades, utan att säga ett ord, utan att —» Hon föll i gråt och tryckte sitt ansikte mot Maja. »Det ä’ underligt. Jag kan inte gråta annars — utom när jag ä’ här.»
Inge följde under tiden Anders ett stycke på väg.
»Du, svartöga» — Anders tog emellanåt upp det namnet — »var ä’ far din?»
»Det vet jag inte. Han ä’ visst död.»
»Vet inte din mor heller?»
»Jo — det vill säga — det ä’ nog möjligt.»
»Kan du inte fråga henne?»
»Jag frågar henne aldrig om någonting.»
»Hon ä’ väl svår?» fortsatte Anders. »Hon klår dej, kan jag tro?»
Nu måste Inge skratta. Hans milda, vackra mor, som inte gjort någon förnär i hela sitt liv.