»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga länge, innan ni får tag på den säcken.»
»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.
Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och mer, och snart var det alldeles lugnt.
»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»
Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga. Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan den främmande båten.
De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen. Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.
»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter vatten och får se oss med säcken.»
Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.
De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.
Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om, stängde han dörren och började undersöka säcken.