HOLOFERNES.
Nu jag följer
Ditt råd. Bevaka brunnarna vid staden!
Förstör all vattenledning. Ej en droppe
Af källans helsodryck skall mera svalka
Det törstande Bethulia. Slaf, se till,
Att ej Ahalibama flyr från lägret!
Du med ditt hufvud svarar mig för henne.
Märk väl: ditt hufvud. (Går.)
Nionde scen.
Bagoa (ensam).
BAGOA.
Stolte Holofernes,
Jag är din slaf, — förtrampa mig i stoft,
Förakta skorpionen, tryck din fot
På krypets hjessa, du! Men akta dig,
Han har en gadd, han kunde stinga dig
Den uslingen, som krälar der i mullen;
Hans lynne är att döda när han kryper.
Du följde dock mitt råd; — jag vunnit tid,
Jag vill betänka mig. Kryp ännu mask
Och låt din herre frossa uti kärlek;
Hans älskarinna vill jag troget vårda —
För hvem? För hvad? Det vet jag ej ännu.
Hon är mitt vapen, är det gröna blad,
Som ger sitt gift åt skorpionens gadd.
Vid hennes åsyn minnes jag min maka, —
Ja, hon var lika skön. Det tycks mig stundom,
Som vore anletsdragen ock desamma,
Som hörde jag den silfverklara rösten.
Då tycks mig min förflutna glädje nära.
Hvar är min maka, Holofernes? — Ha,
Det vet blott bödelns svärd och Euphrats djup.
Hvar är mitt barn? — Den usle slafven frågar. —
Han vågar tänka, minnas och förtvifla.
Han vågar ropa på de döde. Ja,
Du segrare vid Ragau, jag mins,
Hur jorden var betäckt af blod och lik;
Du segrade dock ej med egna krafter,
De fega folken ifrån Euphrats stränder,
Från Tigris och Hydaspes, hulpo dig.
Förskingrad och förjagad var vår här,
Och våra byar, våra städer brunno.
Bland gvinnoskrik och barnajemmer stod du.
Som segrade och hånade de döde.
I kolsvart natt, belyst af stridens lågor,
Jag sökte i förtviflan, blödande,
Mitt hus, min hustru och mitt barn. Då såg jag
Min trogna maka i mordbrännarns armar,
Såg, huru barnet slets från modrens famn;
Jag föll vanmäktig mot den hårda klippan.
Men hämnden gaf mig lif. Jag andas än,
Och följer dig, du mördare och bödel.
Jag är din slaf, din onda skugga är jag,
Som större blir, ju mer din sol sig sänker.
Aria.
Hatets gudinna, hör hvad jag beder,
Tänd i mitt hjerta din flammande gnista;
Döda jag vill den giftiga ormen,
Gif mig ditt gift, ditt svärd och din bila!
Hatets gudinna, hör hvad jag beder,
Döda jag vill den giftiga ormen,
Hatets gudinna, o, hör min bön!
Må med tusende marter han pinas,
Dväljas i plågor, hör hvad jag beder.
Afgrundens andar, tagen hans lemmar
Neder till eder, hör hvad jag beder,
Hatets gudinna, o, hör min bön.
Slut på första tablån.