Innehåll.
| [Inledning] | [3.] | |
| [1.] | Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska världssystemet samt Kopernikus’ förelöpare | [5.] |
| [2.] | Den senare riktningen inom den grekiska astronomien, Kopernikus och det kopernikanska världssystemet | [18.] |
| [3.] | Galileo Galilei, hans lif, hans upptäckter på himmelen med kikarens tillhjälp | [28.] |
| [4.] | Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar för läran om jordens rörelse | [33.] |
| [5.] | Kätteriförföljelsen mot Galilei | [37.] |
| [6.] | Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak | [43.] |
| [7.] | Några nutida bevis för jordens rörelse | [51.] |
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1889.
Inledning.
Hvar och en, som blifvit delaktig af undervisningens första grunder i vår tid, känner till och tror mot sina sinnens omedelbara vitnesbörd, att den jord, han lefver på, är ett stort, fast klot, som dagligen svänger rundt, eller som man säger roterar, kring en axel, som tänkes gå genom det sammas medelpunkt. Han vet, att detta klot dessutom rör sig omkring solen, ett hvarf för hvarje år, uti en nära cirkelformig bana, hvars radie — afståndet från solen — har den för honom nästan ofattbara längden af 14 millioner mil. Han vet, att jorden icke är ensam om denna dans kring solen, att flere andra dylika jordar som hans egen på större eller mindre afstånd från solen kretsa kring henne i cirkelformiga banor, allt under det de rotera omkring sina axlar.
Vi veta äfven, att man icke alltid hyst samma åsikter, att folkens religiösa urkunder påbjuda en annan uppfattning och att, för icke allt för många mansåldrar sedan, läran om att jorden befann sig i evig hvila i världens medelpunkt till den grad genomträngde folkmedvetandet från ofvan allt ned igenom, att den, som då förkunnade våra dagars åsikt i frågan, ansågs för löjlig, när han icke drabbades af förföljelse.
Åsikten om jordens rörelse och därmed sammanhängande förhållanden uppträder i vår tid nästan såsom själfklar och med samma stora auktoritet, som af medeltidens folk tillskrefs det Tridentinska mötets beslut om, att den befann sig i hvila. Är denna åsikt sålunda i och för sig tämligen alldaglig och allbekant, så är detta dock måhända icke fallet med de skäl, som stödja den samma. Dessa skäl ligga i själfva värket, om saken närmare skärskådas, icke så nära till hands. Om därför en framställning af dessa skäl redan på denna grund kan göra anspråk på uppmärksamhet, så äger detta rum i ännu högre grad, om man ser saken an i en historisk dager.