Redan Kopernikus var på sin tid utsatt för angrepp. Men dels hade han icke offentligt uttalat sig, dels voro dessa åsikter ännu så sällsynta, att allvarligare åtgärder icke voro af nöden. Man nöjde sig med att göra honom löjlig. Så framstäldes han bland annat såsom pajas uti komedier. Martin Luther — hvilken kännetecknade astrologien, eller det då för tiden ytterst vanliga bruket att af stjärnornas lägen förutsäga människors öden, såsom en “fin, om äfven något osäker konst“ — skall om Kopernikus hafva fält det yttrandet att: “Den narren vill vända upp och ned på hela konsten Astronomia; men den Heliga skrift säger oss att Josuah befalde solen stå still och icke jorden.“ På samma sätt framdrogos en mängd andra bibelställen såsom bevis emot Kopernikus, såsom psalm 93: “Nu är jorden väl grundad och skall icke kunna flyttas“, och berättelsen om solförmörkelsen vid Jesu död, som varade i tre timmar, hvilket skulle varit omöjligt, om jorden rört sig, o. s. v. I det stora hela brydde man sig emellertid på den tiden icke mycket om nyheterna och till och med påfven hade ingenting att invända mot Kopernikus’ till honom egnade företal.

Annorlunda gestaltade sig saken i Italien på Galileis tid. Genom Galileis föreläsningar och genom hans stora auktoritet hade de Kopernikanska åsikterna vunnit en så stor spridning, att från kyrkans synpunkt värklig fara ansågs vara förhanden. Åtgärder måste vidtagas och lämpliga medel funnos. År 1542 grundlades af påfven Paul III en undersökningsdomstol, kallad General-Inkvisitions-Kongregationen, hvilken erhöll till uppgift att vaka öfver och bestraffa alla sådana handlingar, som kunde betraktas såsom brott mot religionen och kyrkan. Den skulle söka återföra till sanningen alla, som förirrat sig och bestraffa dem som framhärdade i förryckthet eller fördömda åsikter. De kardinaler, som voro denna domstols tjänstemän eller s. k. Inkvisitorer, voro bemyndigade att i hela kristenheten inskrida på hvarje ort och mot hvar och en, som gjorde sig skyldig till afvikelse från den katolska tron eller var misstänkt för kätteri. De ägde rätt att fängsla och (äfven till döden) döma sådana personer. Det var denna institution, som tog saken om hand.

Galilei hade, som nämt, i Florens förvärfvat sig många ovänner. En ordnad rörelse uppstod där mot honom och slutade med en formlig angifvelse hos påfven Paul III mot Galilei såsom kättare och mot de kopernikanska lärorna såsom irrläror. Påfven tillsatte en komité för undersökning af förhållandet, och denna komité utlät sig om de kopernikanska åsikterna om jordens rörelse, “denna falska Pytagoräiska lära“, såsom varande “vetenskapligt oriktiga och stridande mot den Heliga skrift.“ Därefter utfärdade Index-kongregationen för förhindrande af åsikternas spridning ett dekret, genom hvilket Kopernikus’ värk “Om omloppen“ samt ett arbete af munken Asturica, kallat “Job“ och handlande om samma åsikter, belades med kvarstad “tills de blifvit rättade“. Ett tredje arbete af karmelitermunken Foscarini blef “helt och hållet förbjudet och fördömt“, emedan det sökte visa, att de ifrågavarande åsikterna ej stodo i strid med den Heliga skrift. Kopernikus’ bok underkastades äfven ett par år därefter en granskning och utsläpptes sedan ånyo, rättad i den anda, att den framstälda världsåsikten skulle framträda såsom ett blott antagande utan värklighet. Så ändrad ansågs boken böra tålas, emedan den innehöll “mycket i hög grad nyttigt för det allmänna“. De ändringar, som vidtogos, inskränkte sig för det mesta till strykningar af enskilda ord och uttryck. Så strökos alla ställen, där jorden omtalades såsom en “stjärna“. Dessutom insköts uttrycket “hypotesen om“ på alla ställen, där det talades om jordens rörelse.

Galilei hade, då frågan i Rom kom före, genast skyndat dit, för att söka invärka på de maktägande. Men han lyckades icke härutinnan. Han mottogs visserligen på grund af sitt stora anseende synnerligen vänligt af kardinalerna och påfven, hvilken, efter hvad han själf berättar, sade honom, att Galilei, “såväl hos honom själf som hos hela Kongregationen stod så högt i aktning, att de icke lätteligen skulle lyssna till förtalet om honom, och att, så länge han lefde, Galilei säkert kunde därpå lita.“ Icke förty erhöll kardinal Bellarmin i uppdrag, att för sig inkalla Galilei och förkunna honom Kongregationens åsikt i frågan. Denna Galileis audiens var sannolikt af rent enskild natur, och ett aktstycke, som vid den senare tillkomna rättegången mot Galilei framdrogs såsom ett bevis, att Bellarmins förfarande mot Galilei varit af officiel art, anses vara förfalskat. I själfva värket erhöll Galilei en tid efter sitt besök af kardinalen ett egenhändigt underskrifvet intyg af innehåll, att Galilei icke, såsom kringgående rykten visste förtälja, inför honom eller eljes, så vidt han hade sig bekant, afsvurit sina åsikter, utan att Bellarmin endast meddelat honom Kongregationens förklaring, att Kopernikus’ lära “stode i strid mot den Heliga skrift och därför icke kunde hållas för sann eller försvaras“. Ett ytterligare försök af Galilei, att, efter det Urban VIII bestigit den påfliga stolen, utvärka återtagandet af förbudet mot Kopernikus’ böcker, ledde icke häller till något resultat.

Huru mäktigt detta Kongregationens förbud värkade, kan man inse af den ytterliga försiktighet, med hvilken man efter dess utfärdande måste bemantla hvarje däremot stridande åsikt. Så beledsagade Galilei en afskrift af sin afhandling om ebb och flod, som han öfversände till ärkehärtig Leopold af Österrike, med ett bref, där det heter: “Jag vet, att man måste tro och lyda myndigheterna, emedan deras uttalanden härflyta från en djupare insikt, till hvilken min obetydliga ande icke af sig själf kan nå; jag betraktar därför denna skrift, som grundar sig på antagandet af jordens rörelse, såsom en dikt eller dröm. Men äfven diktare sätta stundom värde på en eller annan af sina fantasier. Så lägger jag värde på min ——— och sänder den, på det att det ej skall gå denna, såsom andra af mina upptäckter, hvilka man velat taga ifrån mig, utan att andra personer skola kunna intyga, att jag varit den förste, som drömde om ett dylikt hjärnspöke.“ Med samma af samhällsförhållandena betingade slughet gick han tillväga vid författandet af boken “Om de båda världssystemen“. Den är skrifven i form af ett samtal mellan tvänne anhängare af Kopernikus, Sagredo och Sarpi samt en företrädare af de gamla åsikterna, benämd Simplicius. De båda förre anföra ständigt de starkaste och mest bevisande skälen, men icke förty får den i ordväxlingen svagare Simplicius alltjämt det sista ordet. Hvad Galilei afsåg med detta lilla bedrägeri, vann han äfven, i det hans bok af censorerna blef anbefald till tryckning. Först när det var för sent, kom man underfund med misstaget. Agitationer sattes i gång, man sökte inbilla påfven, att Galilei i Simplicius’ person velat förlöjliga honom — och det ryktbara åtalet af 1633 följde.

Galilei måste å nyo begifva sig till Rom, där en lång ransakning påbörjades, under hvilken han tidtals befann sig i lindrigt fängelse i Inkvisitionspalatset, men för det mesta tilläts att bo i det toskanska sändebudets palats. Förhören skedde för slutna dörrar och Galilei förbjöds vid påföljd af de strängaste straff att yppa, hvad som förekommit. Det lades honom till last att hafva brutit emot kardinal Bellarmins befallning att “på intet sätt hylla eller utbreda“ de skriftvidriga åsikterna och att hafva fört censorerna bakom ljuset. Förgäfves förklarade han sig icke kunna ihågkomma, att detta förbud blifvit honom meddelat. Man stälde mot denna förklaring de tydliga ordalagen i ett bland Inkvisitionens handlingar funnet aktstycke, utan underskrift, och som, efter hvad den senare forskningen synes hafva ådagalagt, sannolikt var förfalskat. Förgäfves företedde han kardinal Bellarmins intyg. Saken antog en hotande natur. Man hade ännu i minne, huru Giordano Bruno med döden på bålet fått plikta för sina åsikter, bland annat om jordens rörelse och världarnas flertal.[5] Galileis vänner uppmanade honom också enständigt att begagna det tillfälle, som erbjöds honom, att afsvärja sina åsikter. Han beslöt sig också slutligen därför efter en strid med sig själf, som enligt samtidas vitnesbörd fullständigt nedgjorde den då 70-årige gubben.

[5] Se n:r 18 af Verdandis Småskrifter, Giordano Bruno.

Så fördes Galilei den 23 juni 1633 till Minervakyrkan i Rom, där den af anseende till personen mildrade domen upplästes. Det heter i den samma: “Med anropande af vår Herres Jesu Kristi heliga namn och den ärorika modern och obefläckade jungfrun Maria, påstå, förkunna, döma och förklara vi genom detta slutliga utslag, som vi i sittande domstol efter tillkallande af de ärevördiga teologie doktorerna och juris doktorerna såsom våra rättsfullmäktige och enligt deras betänkande, här fälla: ——— att du, ofvannämde Galilei, efter hvad under processen förekommit och du själf som ofvan tillstått, inför denna heliga domstol gjort dig särdeles misstänkt för kätteri, d. v. s. att du trott och fasthållit en lära, hvilken är falsk och stridande mot den Heliga skrift, nämligen: att solen är jordbanans medelpunkt och att den samma icke går från öster till väster, att jorden rör sig och icke är världens medelpunkt och att denna åsikt kan hållas för sann och försvaras, sedan den dock blifvit befunnen och förklarad stridande mot den Heliga skrift; att du till följd häraf är hemfallen åt alla domar och straff, som genom de heliga lagarna och andra allmänna och särskilda stadgar mot dylika felande blifvit bestämda och stadfästade. Härifrån vilja vi förklara dig fri, om du med uppriktigt hjärta och ohycklad tro afsvär, fördömer och förbannar ofvannämda irrläror och kätterier och hvarje annan villfarelse, som strider mot den katolska och apostoliska kyrkan, enligt det formulär, som dig af oss förelägges. På det att denna din svåra och fördärfliga villfarelse och olydnad ej skall blifva helt och hållet ostraffad, så bestämma vi, att din bok “Samtal af Galileo Galilei“ genom en offentlig förordning skall förbjudas; dig själf döma vi inför denna heliga rätt till fängelse för en tid, hvilken af oss närmare bestämmes och ålägga dig såsom en tjänlig botöfning, att under trenne år en gång i veckan uppläsa de sju botpsalmerna, förbehållande oss att mildra, ändra, helt och hållet eller delvis upphäfva nämda straff och botplikter.“ Af de sju kardinaler, som suttit till doms, hade blott fyra underskrifvit denna dom. Efter domens uppläsande uttalade Galilei knäböjande ett edsformulär, hvari han högtidligen afsvor sina ofvan anförda åsikter. Härefter hölls Galilei för formens skull tvänne dagar i fängelse. Sedan han därpå en tid stått under uppsikt af erkebiskop Piccolomini i Siena, tilläts han att flytta tillbaka till sin villa Arcetri utanför Florens, dock under uttryckligt förbud att där umgås med någon.

Det är en omtvistad fråga, om Galilei under förhören undergått tortyr. Några anse det sannolikt på grund af ett yttrande i ett af protokollen, där det heter, “att man, emedan han icke syntes hafva sagt hela sanningen, skulle skrida till sträng undersökning.“ På slutet skall han dessutom hafva lidit af ett bråck, den vanliga följden af ett visst slags tortyr.

En legend berättar, att Galilei, sedan han aflagt eden, stampat i golfvet och utbrustit: “e pur si muove“ (“och dock rör hon sig“). Det är emellertid högst otroligt, att han i sin ställning vågat något dylikt. Men — såsom en författare anmärkt — det var ej häller af nöden, ty snart skulle dock från “världens fyra hörn“ samma rop med växande styrka framtränga till hans domare, mångstämmigt och förbittrat: e pur si muove.