På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke ändamål utan blott medel. Ändamålet, det eftersträfvade idealet är att förbättra och höja sin samhällsställning. Kan han vinna detta mål på annat sätt t. ex. genom studier, är han i allmänhet strax villig att lemna å sido sträfvandet att samla penningar. Men eljest är han för detta måls vinnande beredd att underkasta sig de största försakelser, det ihärdigaste arbete. Han är beredd att resa till jernvägarne och der arbeta hur mycket som helst, att resa till Amerika, Kalifornien, Australien eller hvart som helst. Men han älskar innerligt sitt fosterland, samt längtar oupphörligt tillbaka hem igen." Detta omdöme, som sannolikt skulle kunna utsträckas att gälla om en långt större del af vår befolkning än den, som det närmast afser, kan ej gerna frånkännas vitsord, och det talar om ett folk, hvilket är godt som guld—i alla händelser för godt att skymfas…

Vore nu förhållandena i Amerika eller annorstädes i utlandet alldeles ovanligt lysande och gynsamma, behöfdes i sjelfva verket ingen annan förklaring af utvandringens faktum; ty det bättre är ju äfven det godas fiende. Men efter allt, hvad man har sig bekant, är det icke så, utan den högsta ärelystnad, utvandraren må kunna hysa, så framt hans förhoppningar ej strax af verkligheten skola bringas på skam, är att med träget arbete kunna förskaffa sig en tarflig bergning. Om han för att vinna detta mål måste resa öfver hafven, återstår ju till sist ingen annan möjlighet, än att äfven denna anspråkslösa lott här hemma ej kan komma alla till del. Att så åtminstone till sina tider varit händelsen, skall väl ingen på allvar kunna förneka. Då man vet, att de svåra missväxtåren mot slutet af 1860-talet omedelbart efterföljdes af den största dittills kända utvandringen, hvem tvekar väl att sätta dessa båda tilldragelser i förhållande af orsak och verkan? Och äfven den än större emigration, som vi nu senast upplefvat, skulle väl knapt hafva blifvit så omfattande, om den ej stått under inflytande af de ekonomiskt tryckta förhållandena under slutet af sistlidna årtionde. Men det är af yttersta vigt att här besinna—och hufvudafsigten med dessa blad är att söka inskärpa—att dylika tillfälliga omständigheter ej ensamma äro tillräckliga för att förklara utvandringens företeelse, sådan den faktiskt framträder. Vårt land lider dock ej ständigt af ogynsamma konjunkturer, och missväxtåren omvexla lyckligtvis äfven hos oss i regeln med ett långt större antal goda eller medelmåttiga år. Hur kan det då komma sig, att, under det de dåliga åren utdrifva skaror af emigranter, gifva de goda åren alldeles icke anledning till någon motsvarande återinvandring eller inflyttning från andra länder? Jemte och under de tillfälliga orsakerna måste finnas en konstant, alltjemt verkande dylik. Och för att finna denna behöfva vi ej söka länge; svaret ligger uttryckt i sjelfva den framstälda frågan, endast vi gifva denna en annan form. Om vi nämligen ofta hafva öfverflöd på folk, men deremot aldrig en motsvarande brist, så vill ju detta, blott med andra ord uttryckt, säga, att vi i det hela hafva för mycket. Orsaken till utvandringen måste med ett ord sökas i en alltför hastig folkökning.[28]

Man hyser ofta, såsom det blifvit anmärkt, de mest oriktiga föreställningar om, hvad det innebär, då ett lands folkmängd uppgifves under året hafva blifvit ökad med, till exempel 50,000 personer. Många menniskor få härvid den föreställningen, att landet nu eger 50,000 nyfödda barn mer än året förut. Men detta är naturligtvis sällan eller aldrig fallet. Under tiden hafva ju samtliga invånare i landet blifvit ett år äldre: hvarje åldersklass har under året, för att så säga, uppflyttat i en högre klass, hvilken dervid i regeln blifvit till antalet starkare än året förut; folkökningen utgör derför i allmänhet en samtidigt försiggående tillväxt af befolkningens alla lager. En svensk författare[29] har i en synnerligen åskådlig bild återgifvit detta förhållande, då han betecknar de under året födda såsom "de nya skotten" på befolkningens träd, folkökningen i dess helhet åter såsom "den årsring, hvarmed trädet i sin helhet tillväxer, och som ställer ökade anspråk på den mark, hvarå trädet har sin plats".

När särskildt fråga uppstår, om det inflytande folkökningen kan anses hafva utöfvat på emigrationen, är det häraf klart, att man icke så mycket har att sysselsätta sig med de senast förflutna årens nativitet, som ej mera med ökningen inom den särskilda åldersgrupp, hvarur utvandrarnes led hufvudsakligen rekryteras, hvilken, såsom förut visats, utgöres af befolkningen mellan 21 och 30 år. Man föranledes häraf till den frågan: har inom åldersklasserna 21-30 år sedan tiden för den sista massutvandringen någon betydligare ökning egt rum? En blick på de statistiska tabellerna visar, att detta i högsta grad varit fallet. Vid slutet af år 1871 utgjorde antalet personer i åldern 21-30 år omkring 630,000,[30] och för detta antal, som skulle ha varit ansenligt större, om ej de nästföregående årens utvandring egt rum, saknades under de följande goda åren ej tillfälle till utkomst och bosättning. Gå vi åter för samma år 1871 till uppgifterna för den närmast föregående åldersgruppen 11-20 år, d. v. s. den, som innefattar de personer, hvilka nu, om de lefva, befinna sig i åldern 21-30 år, finna vi der det betydligt större antalet af omkring 830,000. Den anmärkningsvärda skilnaden förklaras till någon del deraf, att den förra åldersgruppen mer än den senare decimerats af föregående årens utvandring. Men hufvudorsaken ligger i den stora nativiteten under årtiondet 1851-1860 (hvarifrån ju den senare åldersgruppen härstammar) hvilken med ett verkligt jättesprång höjer sig öfver 1840-talets nativitet och endast öfverträffas af den än starkare fruktsamheten under förra hälften af 1860-talet.

Nu är som bekant åldern 11-20 år af alla den lifskraftigaste, och med tillhjelp af de tillgängliga dödlighetstabellerna är det lätt att dels konstatera, dels beräkna, att på sin höjd 40,000 af det sistnämda antalet under nu förflutna årtionde skördats af döden; återstår följaktligen 790,000; eller med andra ord: derest utvandringen ej trädt emellan, skulle antalet af Sveriges invånare i åldern 21-30 år, som vid slutet af 1871 utgjorde 630,000, vid slutet af år 1881 hafva uppgått till 790,000,[31] hvilket utgör en ökning af mer än 25 procent.

Här hafva vi då, såsom jag tror, funnit lösningen af gåtan: antalet invånare i den giftasvuxna åldern, den ålder, då hvar och en begär en plats, der han kan nedsätta sig såsom fast medborgare, har tillvuxit starkare, än att landets hjelpkällor dermed förmått hålla jemna steg; ty hvilken föreställning man än må göra sig om utvecklingen af vårt jordbruk och vår industri, lär dock ingen på allvar tro, att de på ett årtionde hafva förökat sig så, att öfverallt der för tio år sedan tillfälle till bosättning fans för fyra nya familjer, der skulle nu dylikt tillfälle finnas för fem.

Det var med förutseende af denna svårighet, som följande ord för sex år sedan yttrades af en af vårt lands förnämsta statskunnige: "När man betraktar den mängd af unga menniskor, som tränges på alla lefnadsbanor, dessa ständigt växande barnskaror, som göra alla skolhus för trånga, har man svårt att undvika en orolig fruktan, ty man vet intet svar på den frågan: hvarest skola alla dessa finna sitt bröd?"[32]

Här är sannerligen ej fråga om att förneka, det ju vårt land i alla riktningar utvecklar sina af naturen förlänade hjelpmedel och att en ytterligare utveckling, är både tänkbar och sannolik; långt derifrån: vårt jordbruk har gått framåt med snabba steg, vår industri har skjutit än bättre fart, och de skola nog ännu länge så fortfara. Men om folkökningen samtidigt framrusar med ett iltågs hastighet, kunna de detta oaktadt ej följa med: att begära något sådant är att fordra ett upphäfvande af naturlagarne.

När ett land om knapt 4 millioner invånare, på 20 år har ökat sin folkmängd med mer än 600,000 personer, hvem inser ej, att flit och omtanke i det landet uträttat stora ting, hvem vill ej hoppas godt om dess framtid? Men påstår man utan vidare, att detta land då också med litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans åsna. Mannen pålassade sitt ök den ena bördan efter den andra, allt under den enkla, men ohållbara reflexionen: "rår du med den , så rår du med den". Såsom vi erinra oss, rådde åsnan lyckligt med alla bördorna—utom den sista, för hvilken hon stupade.

Det är ett välbekant faktum, att landsbygdens invånareantal tillväxer vida långsammare än städernas,[33] och detta, ehuru den förras naturliga folkökning (nativitetsöfverskottet) är långt större än de senares. Landsbygden frambringar nämligen alltjemt flera armar, än den sjelf behöfver eller kan bruka, och sänder öfverskottet till städerna. Orsaken härtill är tydlig. Den vigtigaste landtmannanäringen är jordbruket, men jordbruket är mäktigt endast en helt långsam och gradvis skeende utveckling, påskyndad blott någon gång af en eller annan epokgörande upptäckt, såsom då en ny kulturväxt (under förra seklet potatisen) införes, eller då ett nytt och förbättradt brukningssätt af vetenskapen uttänkes. Landtmannen må anstränga sig hur mycket som helst; det arbete han sjelf eller hans dragare nedlägga på jorden är och förblir dock en verklig småsak mot det, som gratis uträttas åt honom af hans stora allierade—solen och skyarne. Men med all sin konst, skall han likväl ej kunna aflocka skyarna mera regn eller solen mera värme, än de enligt sin natur kunna gifva; och att detta hos oss är en temligen begränsad qvantitet, beror derpå, att vårt land är beläget i polcirkelns omedelbara närhet. De som häröfver känna sig missnöjda, böra till sin tröst erinra sig, att det af geograferna nästan betraktas som ett naturunder, ett blott delvis förklaradt undantagsförhållande, att i så nordliga trakter, som de skandinaviska länderna, säd öfver hufvud taget kan trifvas.—Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa—hemlösa, egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa—arbetarebefolkningen; och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.[34] Då likväl jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel.