Därvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna sätta eld på hans linlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade på en lång, svart cigarr och såg kolugn ut som alltid.
— Men han kan ju inte ens tala med er, invände jag.
— Det gör ingenting, försäkrade Chepita — vi förstå hvarandra mycket väl ändå.
Och det glimmade värkligen i hans ljusgrå ögon som om han uppfattat det humoristiska i situationen lika väl som vi.
— Är det indiskret att fråga hvad det är ni tycker bäst om hos honom? retades kommissariatföreståndaren.
— Äh, allting — — nästan! Han är alltid städad och dricker sig aldrig full — och stark som två vanliga karlar — — — och så är han så blond!
Jo, det var han — så fördärfvadt blond, att bara en obetydlighet mera skulle gjort honom till albino. Men då både tysken och jag skrattade åt hennes förteckning öfver don Alessandros meriter, blef Chepita så förargad att hon icke mera ville språka med oss. Och då under tiden ett halft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall inte var så särskildt roligt att åse hennes beundran för sin blonda caballero, utan redo vår väg.
— Nog äro kvinfolk galna i alla fall, anmärkte kommissariatmannen, då vi ridit ett stycke väg.
Han hade själf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, såsom varande betydligt blond. Men i den vägen kunde han icke nämnas på samma dag som Alessandro Taivalmaa.
Och annat tycktes inte tagas med i räkning, tröstade jag.