"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner", gnälde Per-Erik.
"Ja, dom ät myrbär" — Maglenas röst fick ett drömmande, längtande tonfall. — "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna —, och fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."
"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", — kved Magnus.
"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.
"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". — Maglena fortfor med sin beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.
"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."
"Dom va ju ute på myran nyss. — Getterna stå väl int inne den tiden på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.
"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."
"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen." Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn och det luktar så att — ja så att —"
Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle vara, af stekt fläsk.