"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."
"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta ifrån oss lande vårt."
"För farfar var krigsman", retades Maglena.
"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."
Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.
"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå, hvarenda en."
"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm, medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig krigsman'."
"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan tänka mej till."
Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.
"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från sina grofva skor och krängde af sig strumporna.