"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och si efter de som int finns till."
Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
_________________________________________________________________
TRETTIONDE KAPITLET. UTE I BÄRSKOG.
Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.
Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.
Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och arbetsglädje.
Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid fäbodarna.
Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. — Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under en eller annan natt.
De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland, lyste nästan hela natten.