Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet, till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får tag i er! Svara på rappe Elsa."
Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle skrämma fram barnen.
"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.
Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon lyste af skadeglädje och vild triumf.
"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på rödskinnen. Gasta på lite bättre!"
Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta, förrädiska uppmaning.
"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka (spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n, så det skall låta disk om dask om er."
Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för, har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"
I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande, att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna i öronen.