Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte henne upp till sig och kysste henne.
"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."
"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" — Allena!"
Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt omslöto henne.
Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg och öfvergifvenbet.
Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma med sin päls. "Uj Yla"!
Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.
Hon sträckte ut armarna.
"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."
Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder, hennes händer. "Lill'stinta, — lill'stinta våran! Käre dej Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."