"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i spisen.
"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god mot er och bryr sig om er."
"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."
"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante. Men Gullspira —."
"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"
— "Int ängslas jag. — De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. — Ante så — grant!"
Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet. Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var slut.
Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att finna barnen, var den tom.
Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.