Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.
En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en gråhund.
"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.
Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket blänkande tänder.
Månke vaknade och gaf till ett skrik. — Gullspira flydde bakom Ante.
Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt sätt förmådde lugna och tämja djur.
Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af schalfransen.
"Sussu — sussu —! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och ensammen".
Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.
"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon, då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.