Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i nedersängen ropade på henne:
"Brita, akta dej stinta —! Jag la'ut kortena för dej i jåns —, de låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja — akta dej, du."
Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit framkastade.
"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.
Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena.
Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:
"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."
"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag —", han sade något mycket rått, — men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon säger."
Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte, snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.
De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och brödrester — tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som bestodos dem från gårdens trenne barn.
Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.