— Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah! Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes inträde med riktig hänförelse.
— Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst.
— Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många. Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha lämnat staden och jag var så upptagen i går —
— Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock vände sig hastigt ifrån henne.
Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop släktingar till Margots elever — han tykte sig bland dem upptäcka flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde fram på estraden.
— Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast räknade.
— Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt.
— Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga konsert, svarade hon rysande. Hu — hvad det är kallt! Jag tycker det är öfvermåttan godhetsfullt af mig.
— Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till mods. Men har ni ej varit i stånd att —
— Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats — i främsta raden? Jag har värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att stå tomma. — Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut.