Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga, huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom. Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara.
— Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut — det är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er andel, men nu är alt detta förbi.
Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; — han skulle ha kyst henne — men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri.
— Ack nej, ropade hon; nej, nej — vi äro tokiga! Det vore alldeles omöjligt!
Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig bredvid henne.
— Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga tillsamman, ni, Margot — ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna göra er lycklig, min älskling?
Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne.
— Margot, ni älskar mig? frågade han enträget.
Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde:
— Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det.