— Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru skall jag kunna lefva utan att göra någonting?
— Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet, utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara, huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla dessa kort.
— Ja, det tycker jag också — det kan ju hvem som hälst. Du köper mig i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet kalkerpapper och några kort — jag skall börja med de billigare — och i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.
Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid. Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.
Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger, och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra. Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."
— Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt? Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken; jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder. Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva sedan — är den inte söt?
— Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?
— Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit — Jag tykte det var ett så bra påhitt — och hvarför kan inte en dufva sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg. Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?
— Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp i luften — borde man inte då också se den andra?
Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.