Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet!
Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och — smittad af systerns satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats.
— Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert — men det är för besynnerligt — melodin förefaller mig så bekant.
— Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer kärft.
— Ja — jag tänkte också ett ögonblick att — men det kunde det naturligtvis icke vara.
— Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke sant?
— Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det påminner värkligen om —
— Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar.
— Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi kände allesamman igen den, icke sant? — Hon såg sig förtjust omkring. När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den?
— Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo.