— Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.
Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.
— Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad.
Försök en gång till och håll takten litet bättre.
Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande. Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt finger.
— Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.
Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende ansikte och sin smidiga gestalt.
— Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma in i rummet och det har jag häller inte gjort — icke sant? Men medgif, sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.
— Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.
— Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.
— Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens suck.