Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse — en person, hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur. Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket; familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor åt sina döttrar.
— Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans teknik är fulländad."
Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.
Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett "at home", vid hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden kunde hoppas att få heder af.
VII
Scherzando.
Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska blommor från sir John och till nyåret antogo hans étrennes formen af bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.
En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.
— Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att människorna i timtal stå och vänta på att komma in.
— Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid, då hon talade om sin konst.