— Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.
Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot systrarna Kostolitz — en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga konstnärinnorna.
Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och hennes väninna.
Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst plågsamt för honom.
Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade sig mot den lilla, upplysta hallen.
— C'est toi! utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!
— Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?
Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir
John.
— Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen. Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig sedan upp i sin cab.
Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket, fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och betraktade henne dystert.