Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han bugade sig och gick mot dörren — ögonblicket därpå var han försvunnen.
Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka. Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret — ett smalt, blekt ansikte, som var trykt mot fönsterrutan?
IX.
Con tristezza.
Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt; hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning, hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket. En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol. Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie skyndade förvånad fram till henne.
— Hvar är sir John? frågade hon.
— Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än förut.
Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.
— Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion. Là, là voilà une affaire! I morgon kommer han tillbaka och säger, att det gör honom ondt.
— Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig mera tillbaka!