— Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af dem.
— Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande, ifall den spelande ej är en artist af allra — allra första rangen. Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna; om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?
Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han afsked och gick.
Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.
— Ni ämnade ju resa till Paris.
— Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut på.
— Javisst!
— Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men —
— Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.
— Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har måhända redan läst annonserna — mademoiselle Kostolitz' konsert i Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken vore det ännu bättre.