Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser. Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens ankomst.
Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste, huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.
Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.
— Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?
— Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.
Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig ned på en stol bredvid henne.
— Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.
Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på sina näpna skor.
— Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne, anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till dörr — som ett slags musikalisk handelsresande — och ber folk taga emot konsertbiljetter — ja, vet ni, min käre John, så är detta en smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så gros, att människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag — hon blinkade vänligt åt honom — de veta, att ni är en hederlig, godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt? Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.
Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort, full af kritiserande andar."