Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst,
Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst.
Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud;
Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud.
Gud tacka, icke henne, som, sänd af Honom, för
Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör.
Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår
Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår —
Han kommer och han slutes så varmt i faders famn,